|
Kräfthistorik
Flodkräftfisket fram till 1930
Relativt mycket information finns om Erken som en unik kräftsjö under äldre tider. Redan på 1690-talet nämns sjöns kräftor i skrift då månglerskor köpte upp “krabbor” vid sjön. Tidvis avkastade sjön närmast ofattbara mängder kräftor, men det finns också rykten om att den under senare delen av 1800-talet var nästan tom på kräftor. Förmodligen var den årliga totalfångsten störst under 1920-talet, då dåtida statistik visade att uppemot 50 000 tjog såldes till främst Stockholm, Uppsala och Gävle. Personer som deltog vid kräftfisket vid den tiden har berättat att till denna fångst skall läggas dels egen konsumtion på gårdarna runt sjön och dels kräftorna som tjuvfiskades, en på denna tid tämligen omfattande verksamhet. Sammantaget skulle det kunna röra sig om kanske 75 000 tjog eller 75 ton kräftor. Svackan under 1800-talet kan ha varit resultatet av någon av de kräftsjukdomar, vid sidan av kräftpest, som ibland drabbar flodkräftbestånd. Kräftpesten hade ännu inte nått länderna i norra Europa, den nådde Finland 1893 och Sverige först 1907. Till Erken kom kräftpesten 1930. Det anses att pesten kom med gäddryssjor, som en nyinflyttad lagårdskarl på en av gårdarna vid sjön tog med sig från en annan pestsmittad sjö.
Mellanperioden 1930-1966
Kräftpesten orsakas av en skalsvamp, Aphanomyces astaci, som i princip bara kan leva hos sötvattenkräftor. Den sprids mellan kräftor endera med rörliga sporer eller genom kontaktsmitta. Sjukdomen upptäcktes först 1860 i norra Italien och spreds sedan norrut genom Europa. En förklaring till den snabba sjukdomsspridningen var alla transporter av kräftor som skedde under augusti-september varje år. Hästvagnar och långsamma bilar användes av kräftuppköparna i början av förra seklet. Kylmöjligheter saknades praktiskt taget och för att kräftorna skulle överleva transporterna sumpades de varje kväll i någon sjö eller vattendrag. Om pestsmittade kräftor fanns med i transporten kom smittan effektivt att spridas ut över landet.
I Sverige, men även i flertalet övriga länder i Europa, arbetade man hårt med kräftpestproblemet. Oftast försökte man återbesätta de utslagna sjöarna med flodkräftor från friska bestånd i andra sjöar. I stora sjöar som Erken fanns oftast restbestånd kvar och därmed en möjlighet för pestsvampen att överleva. Så fort restbeståndet hade börjat tillväxa drabbades det åter av pest.
Ett annat försök var att restaurera pestsmittade sjöar startade 1960, då 56 kräftor sändes från Kalifornien till Sverige. Någon har sagt att det var en gåva till kungariket. Kräftorna hamnade i en liten sjö på värmdölandet med hjälp av sötvattenlaboratoriet och med tillstånd från kungliga domänsstyrelsen (Domänverket). Kräftorna hade typiska vita/ljusblå fläckar i klogreppen och dessa “signaler” ansågs användas i kräftornas internkommunikation. Fläckarna gav upphov till det svenska namnet Signalkräfta.
Utvecklingen 1966-1983
Ett samarbete mellan Sötvattenslaboratoriet och Erkenlabortoriet upptogs som gick ut på att Erken skulle vara en av de sjöar dit signalkräftorna skulle spridas. Överföringen startade 1966 med 90 st vuxna kräftor som släpptes vid Kallviksudden på Norr Malma ägor. 1967 utplanterades ytterliggare 210 kräftor i Långviken söder om Chistineholm och 1969 24 kräftor vid Wämlinge badplats. För att påskynda arbetet med signalkräftor flögs 60 000 signalkräftor från gränsområdet mellan Kalifornien och Nevada till Sverige under sommaren 1968. Kräftorna fördelades sedan ut i ett större antal sjöar i södra och mellersta Sverige. Flygresan måste varit besvärlig och när kräftorna kom fram var de i mycket dåligt skick. Till Erkenlaboratoriet kom 55 kräftor och de släppptes fria vid Karholmen i Jersöviken sommaren 1968. Personal från Erkenlaboratoriet som deltog vid isättningen hade den åsikten att de flesta kräftorna var döda vid ankomsten.
Kallviksutsättningen med 90 kräftor lyckades bra och första provfisket 1969 resulterade i 16 kräftor som bedömdes vara avkommor efter de 90 som utsattes 1966. 1970 provfiskades kallviksområdet med 36 mjärdar och fångsten blev återigen 16 kräftor som återutsattes. Fångsterna vid provfisket 1971 användes till nya utsättningar vid Tjusarholmen i Stjernholmsviken (41 st) och vid Stora Vitstensholmen (77 st). Under 1970-talet arbetade personal och forskare vid Erkenlaboratoriet tillsammans med vattenägare med att flytta och provfiska kräftor. Tanken var att sprida kräftorna i Erken med hjälp av fisket vid de tidigast produktiva platserna.
Utvecklingen med signalkräftfisket 1983-
1983 togs beslut i fiskervårdsområdet om att släppa fisket fritt för samtliga vattenägare. I figuren nedan beskrivs fångsstatestiken vid Erkenlaboratoriet och från 2001 Naturvatten AB. Fångsten beräknas som medelvärdet för antalet fångade kräftor per mjärde. Under åren har antalet mjärdar varierat men figuren beskriver väl den beståndsutveckling som varit. Under de första 20 åren efter utsättningen 1966 var fångsterna ca 1-2 kräftor per mjärde. I slutet av 1980-talet och början av 1990-talet skedde en kraftig ökning av beståndet och 1992 fångades i medeltal mer än 5 kräftor per mjärde. Under 1990- och 2000-talet har fångsterna varierat mycket, vad man tror , beroende av klimatet. Varma vårar och somrar som 1997, 2002 och 2008 har gett goda fångster. År 2008 passerades för första gången “drömgränsen” om i medeltal 10 kräftor per mjärder. Vad framtiden har att visa återstår att se. Rekordåret 2008 fångades troligen mellan 5-10 ton kräftor i Erken, på 1920-talet var fångsterna uppemot 50 ton!
Kräftfångsten vid Erkenlaboratoriet och Naturvatten AB under åren 1969 till 2008.
|